III

Jag hade inte firat julafton hemma eller med familjen på åratal.
jag brukar bara skicka ett vykort, ett sådant som får motagaren att önska att de var någon annanstans och avsändaren att han var död.

Det här var min första födelsedag, samma kännsla men inget vykort.
Bara en bucklig plåtspegel som ivrig åskådare när en ny skapelse och mitt framtida ansikte tar platts.

En pojkaktig glädje spred sig och önskedrömmar om ett liv som välmående monster.

Allt släppte när de första tårarna av blod slogs mot handfatets porslin,
det kliade under naglarna när jag grävde fram mitt nya ansikte och tvingade ut det genom ett fluster av var.

Jag var en annan, jag var den jag alltid varit men nu utan ett fysiskt filter.
Det kännslomässiga hade jag lämnat bakom mig redan i den tidigare delen av mina tonår,när orättvisorna haglat över mig och varje vågat utalande belönatts med en klapp på huvudet.
Äntligen en klarsynt insikt utan någon försvarslös idiot i närheten som förväxlat min beslutsamhet med ett rasande korståg.

Inte den här gången, det enda sättet att veta att man har rätt är att undvika människor som säger att man har fel.
Och jag var inte bara rätt jag var också ensam.
En oslagbar kombination när ens mentala välstånd är sin enda fiende.

Det knackar på dörren.

- Ingen vet att jag är här?

Dörren skakar som en hjärtinfarkt och ett enkelriktat omen, allt i rummet blir knivskarpa skildringar av nutida kultur.
Bibeln i byrålådan skriker ut sin plats och slåss om TV´ns allsmäktiga uppmärksamhet.
Badrumsfönstret är som gjort för att krypas ut ur och drömen om att bli skjuten i ryggen växer i takt med kännslomässig förståelser för disfunktionella beteenden med evolution som ursäckt och missförstådda allierade som en stödjande familj.

Utanför,

en man med hatt och ett,
- Kan du bära mina väskor genom tullen flin.

Insikten och besvikelsen över att jag fortfarande fyller en allmän funktion och har ett fack att fylla gör mig spyfärdig.
Jag ville stärkas av ett ansiktsutryck av förakt men blir istället satt ur kurs med ett kärleksfullt penga grin.

- Jag vill sälja dig.



.

II

Jag började känna mig mer och mer bekväm i min situation,
gasspisen kändes bekant i det halvt utrivna köket.
Min mor hade slavat över en liknande spis så länge jag kunde komma ihåg.
Om jag bara använde ett öga och kisade lite såg det nästan ut som mitt barndomshem.

Men det var något som fattades?
Hade vi inte precis gått igenom en plan?
Var det inte soligt bara för en sekund sedan?

Efter en lång och djup trans av gaslågan som lekte med det kalla järnet och som nu sprakade som ett tomtebloss från helvetet, insåg jag att jag satt fast.

-Släpp mannen ni bundit fast, jag tror att han är oskyldig?!

Inte ett ljud, mina händer förlamat fastspända och blodfyllda.
Järnet kom närmre och närmre, hettan!
jag kunde inte längtre fokusera mig utan fastnade ständigt med blicken i den bakre delen av rummet.
Röken från en våt ciggar som rullat ner från bordet stegrade,
spetsen på hennes klänning klöv röken som likt i drag sakta klättrade uppför hennes svettiga innerlår.

- Jag kan nu känna lukten av bränt kött.

De brände mig gång på gång.
Jag var oskyldig till vad de anklagat mig för tills jag fick mitt straff,
det mer de straffade mig det mer förtjänar jag det.

Jag vaknade i ett blodigt bandage som täckte mitt ansikte och skyddade det från soporna jag låg i.

- Var de nära?
- Var jag nära?
- Vart var jag och varför uppsökte jag inte läkare, polis eller en vän med bil?

Skit ska skit ha.


.

Ett av de sista dagarna på vin.
Jag hade kvällen innan bestämt mig för att "bara-vara-hemma"
Mitt hjärta värkte och min hjärna behövde vatten.
Utomkroppsligt svävar min själ över mig i sängen, tankar på fru, barn och kulsprutor lagrade i hemliga rum i väntan på att få användas.
Hela världen vibrerar i väntan på att jag ska återstå denna lördagseftermiddag.
allt faller på sin naturliga platts, efter kaffet, fåtöljen och en bok som doftar nöt.

Jag hadde sett poster´s med hennes namn men inget jag lade märke till egentligen, något om ett fantasins foster.

Jag hadde nickat till och viste inte om det var dag eller natt,
allt jag hörde var en orientalisk basgång.
Denna gång att följa.
Jag tog mig ut på gatan, jackan hängde över mina axlar och det älskande paret på gatuhörnet gav mig en blick som att jag var ute efter dem, och det var jag.
Inte just dom men hela stadens oskuld.

Ingen skylt men ett magiskt opiat av synd slet mig in på en stökig restaurang.
Min närvaro bröt sig igenom timtal av ostörd vin-dekadens och krutrök.

Jag tog mig instinktivt till baren för att söka skydd,
en man anpassar sig snabbt till sin omgivning och alla barer är desamma.

- Jag vet hur jag blir och vad jag egentligen är.

Först en skygg gammal man och ett par glas senare en levande kärleksparad på gränsen till upplopp.

Likt en orm med goda avsikter och en kropp lika trollbindande som färgfilmens glada dagar kastade hon i en handvändning om alla tidigare av fysikens lagar.
Jag vaggades ut på öppet hav.

Hon tog min hand och ledde mig igenom rummet,pokerpartierna och förbi en man med femhundra kronor hängandes från gylfen.
Det var en gammal träkåk och det fanns många lönndörrar kvar sedan kriget.
Jag frågade från vilket krig?
,men hon visste inte.
Dimmig av intrycken följde jag hennes kåtparfym och lätta hand in i ett dovt rum isolerat med täcken.
Ljuden från gästernas skålande tystnade omedelbart när dörren till rumet
förslöts.
En vindpust drog genom rummet ut genom fönstret med lösa papper trött i släptåg.
Ett kassaskåp stort som en gorilla och en som vakta det.
Han hette,

- Det ska du skita i.

Hon stod nu i andra sidan rummet, hon pratade med ett hål i väggen som senare visade sig vara ett öga.
Jag hann stirra mig blind för att senare bli avbruten med frågor om vad jag drack.

- Gin och juice?


.